Har precis jagat rätt på de fyra låtarna som gick vidare från den danska semifinalen till Eurovision Song Contest i fredags. Tre av dem var riktigt trista, men den fjärde... innehöll det mesta som är eurovision för mig.
Bara titeln, Copenhagen Airport, är en bra början. Att den sedan framförs av en blonde and gorgeous Annette Heick iförd en uppdaterad flygvärdinneuniform med Jessica Anderssonkorta shorts, som backas upp av ytterligare tre flygvärdinnor som vet hur man visar var nödutgångarna finns och av två tacky (o)synkdansande piloter som drar av sig skjortorna gör bilden fullständig. Låten... är europop med klistereffekt. Snälla Danmark, skicka Annette! Ingen vinnare, men 100% eurovision.
Bara tre dagar kvar till första deltävlingen nu! För de flesta är det en merit att ha varit med i Melodifestivalen. Men inte för alla. Suss von Ahn nämner t.ex. inte sitt deltagande med ett ord på sin MySpaceprofil. Och Henrik Wikström, som deltagit som låtskrivare till bl.a.Efharisto, Min kärlekochEtymonsäger attJag pratar helst inte om när jag var med år 2000.
Vadan detta..? Det KAN ha att göra med att de före sitt deltagande år 2000 som Avengers med låten När filmen är slut talade vitt och brett om Melodifestivalen som ett avstamp för deras karriär som duo, om skivsläpp och utlandslansering. Det är väl i och för sig en kanonidé - om man inte använder sina tre minuter åt konstant falsksång och att se allmänt vilsen ut. Dessutom lärde min sångpedagog mig att man absolut inte får klättra på flygeln redan när jag var åtta. Noll poäng och sista plats matchar låtens engelska titel perfekt: When a movie's got a sad end. Nåja, Wikström har väl fått en del återupprättelse sedan dess trots allt, och vi hade riktigt kul hemma i tvsoffan. Men årets deltagare kanske kan se det som ett gott råd; en lagom låg profil kanske inte är så dumt?
Känns liiite trist att bara bjuda på falsksång, så det får bli en låt till idag. Men en låt som har en röd tråd till Avengers. Von Ahn har precis som Wikström också annan melloanknytning; hon har körat på flera melodifestivallåtar på skiva. Ovan nämnda Wikströmbidrag t.ex. Hon är dessutom ena halvan av duon KaZu, vars andra halva deltog i melodifestivalen 1986.
Ett riktigt guldår. Konkurrensen med Lena Philipsson, Style, Sound of Music och Anna Book var hård, vilket ledde till att Karin Risberg hamnade utanför finalen trots en riktigt bra låt, Stopp stopp stanna, skriven av Kee Marcello och Peo Thyrén. Den är alldeles för bra för att glömmas:
Torbjörn Ek på Aftonbladets schlagerblogg hoppades att jag ska skriva om Annica Burmans I en ding ding värld under veckan. Men nae... den fanns med på listan över sådant jag skulle vilja ha med, men det föll på att den inte finns utlagd på YouTube. Så, ett upprop till alla er mellofans där ute; ni har en del jobb kvar att göra innan melodifestivalen är komplett på YouTube! Börja gärna med Annica!
Det fanns mer jag blev tvungen att hoppa över av den orsaken. Nöjet med Melodifestivalen ligger långtifrån bara i bra låtar, duktiga artister, nya stjärnor som tänds, kul kläder, glitter och glamour. En minst lika stor del av nöjet är felsteg, falsksång och magplask.
När det 1997 annonserades att Ace of Bases motor Jonas Joker Berggren skulle bidra med en låt till årets festival var förväntningarna skyhöga. Att kunna skicka ett The sign-syskon till Eurovision Song Contest kändes som en garanti för en bra placering. Ända tills dagen var inne och de båda killarna i Photogenique framförde Jokers Nattens änglar. Låtens första rader lydde...
Oscar Wilde här och nu i Utopia leker gömma nyckeln överkörning på Holiday Inn luften vibrerar
...och fortsatte i samma stil. Hittills är den helt ohotad i klassen Kvalificerad Rappakalja. Kan man annat än älska sådant? Eller jo, det kunde man. 0 poäng och en sista plats kan väl knappast kallas kärlek. (Youtuba in den snarast, någon!) Update! Jag blev bönhörd! Eurofivestar lade in klippet, så här är trots allt Photogenique:
Men den har konkurrenter. Bland 1992 års låtar fanns en med titeln Venus butterfly. Vad fan var Venus butterfly? En travhäst? Det här, ungdomar, var långt innan alla svar enkelt kunde hittas via Google, och gymnasiets bibliotek gav ingen ledtråd. Låten skulle framföras av Angel, tjejgruppen från Degerfors vars bidrag till musikhistorien annars består i textraden Sommaren i city 1990, kommer du ihåg mig? Texten sades vara skriven av Nick Borgen, men eftersom han var norrman fick Bert Karlsson himself stå som upphovsman till texten.
Kvällspressen beskrev snart diffust Venus butterfly som en sexteknik, vilket inte sade en hyggligt oskuldsfull 18-åring någonting. Mer än möjligen att ordet "venus" gjorde det mindre intressant att rota vidare i.
Om Angels fiasko i festivalen berodde på att ingen förstod någonting eller på precis raka motsatsen låter jag vara osagt, men liiiite roligt är det faktiskt att man lät tjejerna sabba sin karriär på tre minuter genom att på bästa sändningstid sjunga om hur de längtar efter avancerad underredsbehandling Venus butterflystyle. Visste de vad de sjöng..?
Det börjar kännas riktigt snurrigt med alla internationella inslag i de olika ländernas uttagning till Eurovision Song Contest. Sverige står för en hel del av de inslagen. Har ju t.ex. redan skrivit om att Thomas G:son har med bidrag i flera länder.
Ett av dem, Ven a bailar conmigo med den norska tvåan i deras upplaga av Let's Dance, Guri Schanke, fick en av de två finalplatserna i lördagens norska semifinal och hans I love you mi vida är en av fem kvarvarande låtar i Spanien. På lördag har vi fler chanser att få svenska bonuslåtar i Eurovision Song Contest. Då tävlar nämligen två svenska bidrag i den polska finalen. Love in the air sjungs av Mikael Erlandsson som deltog i melodifestivalen för fyra år sedan med Tills jag mötte dig.
Det andra svenskinslaget, Emily med Charizma, toppar flera listor på fansajter och vadslagningsfirmor och ser därmed ut att kunna ligga bra till för vinst. Charizma är ett kristet rockband i den radiovänliga skolan, och har inte gjort särskilt mycket mer väsen av sig här på hemmaplan än en radiohit för ett par år sedan med Waiting (here for me). Helt gröna i Eurovisionsammanhang är de dock inte; 2004 deltog de i den estniska uttagningen med balladen I'll give you a mountain som de hamnade på femteplats med.
Heja Sverige! Eller om det var Polen? Eller Norge? Spanien? Rumänien? Rörigt, som sagt.
Så här låter i alla fall Ven a bailar conmigo och Emily:
När jag suttit och funderat över vad jag ska skriva om under pågående nedräkning har jag tvingats inse att jag nog är betydligt mer schlagerfjolla än jag velat inse. Minnena är många och det har varit riktigt svårt att sålla. Bara en sådan sak som att jag inte missat en enda melodifestival sedan den första jag såg 1983 säger väl en del.
1991 var det dock nära. Jag var ute på körturné på västkusten. Kånkande runt i buss, konserter varje kväll och nätter på liggunderlag i gymnastiksalar. När lördagkvällen kom började läget bli desperat. Vad som helst för en TV! Så, efter avslutad konsert gav jag och några till ur kören oss ut i publiken för att hitta någon att bjuda in oss till för att få vår årliga dos Melodifestival. Jodå, vi lyckades få napp hos ett gäng i vår ålder som också tänkte kolla och smet därför iväg från turnéledare och övriga körmedlemmar i gängets bil. 10-12 personer i en personbil är trångt som fan, men vad gör man inte i det läget?
Gänget vi kom till var frikyrkliga och i de kretsarna var 1991 års melodifestival ett riktigt guldår. Flera artister med frikyrklig anknytning deltog; Carola, Jim Jidhed och Laila Dahl och därtill låttitlar som Låt mig se ett under och Änglar. Dessa lade dessutom beslag på fyra av de fem finalplatserna. Av lika delar princip och god smak gillade jag ingen av dem.
Jag hade två favoriter. Den ena var Towe Jaarneks Ett liv med dig, som hade vunnit och förtjänat att vinna i stort sett vilket annat år som helst. Nu var det nästan givet att det var Carolas år efter andraplatsen året innan och Towe blev därmed bara tvåa. Den andra favoriten är dagens nedräkningslåt.
För bortglömd har den blivit, Tvillingsjäl, som skrevs av Lena Philipsson och framfördes av en kanariegul och förkyld Pernilla Wahlgren tillsammans med körsångerskor i öhh... dalmatinertights..? Ett säkert kort till finalomgången trodde jag, men den åkte istället ut direkt och föll i glömska. Så, dags för lite återupprättelse, tre minuter till i rampljuset:
Nedräkningen fortsätter! 1985 gick jag på mellanstadiet men var redan ett ganska hardcore melodifestivalfan, alltsedan jag var med familjen och hälsade på min faster i Malmö och vi tillsammans sett Carola ro hem kalaset två år tidigare.
Snacket i plugget efter festivalen 85 handlade om ifall Pernilla Wahlgren med Piccadilly Circus eller Dan Tillbergs låt Ta min hand varit bäst och om ifall Ta min hand kunde räknas som synth(!) och i så fall gillas av syntharna utan alltför stor credförlust. För er som glömt; man var antingen synthare, hårdrockare eller fanns inte på kartan. Att Kikki vunnit med Bra vibrationer var bara pinsamt.
Vuxna diskuterade tydligen mest huruvuda Pernillas strassmycken var nazistsymboler eller inte, något som gått mig spårlöst förbi eftersom jag varit fullt upptagen med att dregla över bröderna Ingrosso som dansade bakom henne.
Min favorit, åtminstone officiellt, var Dan Tillberg. Jag gillade låten, och dessutom sjöng han på skånska. Det var coolt. Innerst inne gnagde dock det faktum att den ALLRA bästa låten inte ens kommit med bland de fem som gått vidare till andra omgången. Jag hade nämligen fastnat för en låt som följde den klassiska schlagerlåtens ABC till punkt och pricka. Den hade allt; en ruskigt banal text, en refräng som sitter som en padda i asfalten efter första lyssningen, synkdans (har alltid varit en sucker för det), en höjning och matchande scenoutfits. Texten var självklart skriven av Pling och den framfördes av tre systrar(?) från Åtvidaberg som kallade sig Bel Air, som ingen hört talas om före festivalen. Ja, ingen hörde väl talas om dem efter den heller förresten.
Lyckan var därför i det närmaste total när de uppträdde i ett köpcentra nära mig snart efter festivalen. Jag lyckades tjata mig till att få köpa singeln som jag till och med fick signerad av dem alla tre. Med silverpenna. Silverpennor var höjden av glamour 1985. Förstå min lycka! Mitt plåtpennskrin med Dundermusen (som chockerande nog inte tagits upp som nick på Qruiser), var översållat med mina idolers namn skrivna med silverpenna. Singeln vårdar jag fortfarande ömt - Dundermusen har dock försvunnit någonstans på vägen.
Om en vecka är det dags för Melodifestivalens första deltävling. Jag tänkte därför räkna ned dagarna dit genom att varje dag frossa i mellominnen och nördfakta kopplade till melodifestivallåtar de flesta förutom de närmast sörjande glömde redan veckan efter de deltog.
Först ut: Anna Book, som ju gör comeback i år med låten Samba sambero. De flesta minns ju att hon deltog 1986 med ABC, men hur många minns att hon gjorde ett nytt försök året efter med Det finns en morgondag, med text av Ingela "Pling" Forsman? Well, det finns orsaker till att det har glömts.
Flickstackaren, (hon var 16 bast då), drogs med flunsa innan tävlingen och fick därmed stå för årets ska-hon-ställa-in-rubriker. Ställde in gjorde hon dessvärre inte. På scenen tappade hon bort melodin i första versen, kom aldrig riktigt ikapp och fanns sedan inte med bland de fem låtar som gick vidare till andra omgången. Det ryktades att hon lämnade tillställningen storgråtande och efter det skulle det alltså dröja 20 år innan hon vågade sig på en comeback. Jag smyglånade syrrans Anna Book-LP Längtar när ingen var hemma, förmodligen ganska ofta, eftersom jag upptäckte när jag fick höra den igen häromåret att jag fortfarande kan alla texterna.
Här är hennes framträdande från 1987, med Anna stylad av mamma Marita, komplett med läppglans, tantklänning och den obligatoriska tuperade 80-talsfrillan. Lyssna och njut! Eller nåt.
Knappt två veckor kvar till första semifinalen i årets melodifestivalcirkus! Nedräkningen kan börja på allvar. Först ut är vi dock inte, runt om i Europa har startskotten redan börjat gå, så det finns redan möjlighet att börja frossa! Självklart har jag inte kunnat hålla mig borta, så här kommer ett par smakprov:
I Norge hade man sin första semi nu i helgen. En ganska trist tillställning, men till final gick bland annat Infinity med låten Hooked on you. En knappast nyskapande, ja till och med ganska hemsk europoplåt med referenser till både Aqua och E-type. Den lär kräva en rätt hög promillehalt, men sedan blir jag nog svårstoppad om den hörs på ett schlagerdansgolv nära mig. Det är vid sådana erkännanden man är glad att man bloggar anonymt.
Låten som fastnat bäst hittills har jag dock hittat i den spanska uttagningen. Den heter I love you mi vida och sjungs av Rebeca. Särskilt spansk är dock inte låten - den är skriven av allas vår Thomas G:son. Oavsett hur det går i Spanien har jag svårt att tro att särskilt många klår den i min bok i år. Spanien har för övrigt en helskum uttagningsprocedur i år, där man från en ände väljer ut en låt, från en annan ände en artist och någonstans i slutänden parar man ihop ett antal framröstade låtar med ett antal artister där man får rösta fram vilken artist som sjunger vilken låt bäst.
