I årets startfält får vi ett helt knippe balkanballader. En av dem kommer från Slovenien och sjungs av sextonåriga Eva Boto. Den heter Verjamem och har en upphovsman som vet hur man skriver eurovisionvinnare - Vladimir Graić var ju en av upphovsmännen också bakom Serbiens vinnarlåt Molitva för fem år sedan.
Jag är tveksam till att han lyckas upprepa den succén i år även om jag har väldigt svårt att värja mig mot pampiga ballader av den här sorten. För att öka på chanserna en smula har i alla fall nu låten spelats in också i en engelsk version med titeln Pure Love. Den låter så här:
I kvällens avsnitt av Inför Eurovision Song Contest avhandlade panelen de avslutande nio bidragen i Eurovision Song Contests första semifinal. Det var inte mycket som föll panelen på läppen. Bara Cyperns Ivi Adamou och de ryska mormödrarna fick några poäng att tala om, annars var de fem minst sagt svala. Även om det var väl snålt med poängen var de nog inte helt ute och cyklade trots allt - i flera fall var det välförtjänt låga poäng. Att San Marino fick en poäng var till exempel en poäng för mycket. Jag tror dock att de underskattar de irländska tvillingarnas chanser ganska gravt.
Avslutningsvis sammanfattades vilka tio bidrag panelen tycker ska gå till final. Cypern blev, överraskande men ganska trevligt, panelens favoriter och till stora delar tror jag de kommer att bli nöjda i Baku - men vad var det de såg hos Montenegros låt som jag missat?
Innan årets säsong drog igång var svaret på frågan om vilken eurovisionartist som varit äldst när han eller hon tävlat Ladislav Demeterffy - eller 75 cents som han kallade sig när han tävlade tillsammans med Kraljevi Ulice i låten Romanca för Kroatien för fyra år sedan. Han fyllde 75 veckan efter att han tävlat i Belgrad. När det stod klart att Storbritannien i år skickar Engelbert Humperdinck till Baku stod det också klart att vi kommer att få en ny rekordhållare. Han firar nämligen sin sjuttiosjätte födelsedag nu nästa vecka. Dessvärre kommer rekordet trots allt inte att bli hans - de planerna grusades av Ryssland bara dagarna efter att att britterna annonserat sitt val.
Efter förra årets relativa flopp då Ryssland fick sin sämsta placering på sexton år så kändes det givet vad ryssarna plan i år var efter en titt på startfältet i den ryska finalen. Det rymde nämligen en duett mellan deras vinnare Dima Bilan och ex-t.A.T.u.-sångerskan Julia Volkova. Säkert blev fler än jag förvånad när deras Back to her future bara lyckades ta hem silvermedaljen. Nej, segern gick istället till de sex osannolika mormödrarna i Buranovskiye Babushki och låten Party for everybody - och Humperdincks tänkta åldersrekord rök all världens väg då en av tanterna passerat de 85.
Jag är kluven här. Det är svårt att inte tycka om de sex charmiga tanterna som säger sig delta för att finansiera bygget av en ny kyrka i deras hemby Buranovo - och låten sätter sig som en aggressiv mask i hjärnan vare sig man vill eller inte. Samtidigt är det en låt som kräver de tre dansande damerna för ögonen, alternativt en del innanför västen på schlagerdansgolvet. Utanför de scenerna står den sig slätt. Mina öron vill liksom inte befatta sig med låten när den dyker upp i lurarna - därav betyget. Jag är dock övertygad om att den europeiska tvpubliken kommer att falla pladask för det här - ja hade det bara berott på dem hade jag till och med befarat rysk seger i Baku. Nu lär dock juryn se till att det istället blir en slutplacering strax under den som ger medaljen av den ädlaste valören.
Bidragets upphovsmän: Viktor Drobysh, Timofei Leontiev, Olga Tuktareva och Marry S. Applegate
Bidragets startnummer: Nummer 14 i semifinal I.
Rysslands fem senaste bidrag:
2007: Serebro - Song #1 (final 3a)
2008: Dima Bilan - Believe (semi 3a, final 1a)
2009: Anastasiya Prikhodko - Mamo (final 11a)
2010: Peter Nalitch & Friends - Lost and forgotten (semi 7a, final 11a)
2011: Alexej Vorobjov - Get You (semi 9a, final 16e)
Rysslands bästa placering:
Trots en lång rad fina placeringar genom åren har det hittills bara blivit en seger - för fyra år sedan genom ovan nämnde Dima Bilan och hans Believe.
Läsarrespons är alltid kul! Jag hade gärna tagit emot ännu mer av den varan - medhåll, mothugg, beröm och kritik - trevlig diskussion i kommentarsfälten tas tacksamt emot. Förra året fick jag dock ett ganska otrevligt mail från en upprörd dansk läsare som i hårda ordalag undrade vad jag egentligen har emot danskar eftersom jag alltid går hårt åt de danska bidragen. Så illa tycker jag nog inte jag gått åt dem - men jag håller fast vid att danskarna valt tråkigt under flera år. Låtar som säkert kommer att plocka hem poäng men är så strömlinjeformade och identitetslösa att det aldrig kan bli tal om seger. Jag får nog be känsliga danska läsare att inte läsa vidare - jag är rädd att det kommer att låta ungefär på samma sätt i år.
Finalen i årets upplaga av danska Melodi Grand Prix blev en riktig rysare. Det var nämligen oklart intill att de sista poängen delades ut vart segern skulle gå. I den avslutande superfinalen återfanns bland annat vår egen Patrik Isaksson i duett med Christian Brøns i Venter. Den slutade på en hedrande tredjeplats. Jesper Nohrstedt var juryns favorit med Take out hearts, men de räckte ändå inte till seger - den gick istället till folkets favorit, skrällen Soluna Samay och Should've known better.
Soluna har multikulturell bakgrund och gedigen erfarenhet som artist efter en uppväxt som resande gatumusikant tillsammans med sin familj och upptäcktes av låtskrivarna via sociala medier och debuterade inför en bred dansk publik först i Melodi Grand Prix. Should've known better är en lågmäld poplåt med akustisk känsla. Den ligger fint i örat, men har inget som griper tag och håller fast - vilket gör den perfekt för reklamradio men knappast Eurovision Song Contest. För min del är det här ett lättlyssnat jaha, men jag tror nog det blir final trots allt - men utan större marginaler.
Bidragets upphovsmän: Chief 1, Remee och Isam B
Bidragets startnummer: Nummer 13 i semifinal I.
Bidragets text
Danmarks fem senaste bidrag:
2007: DQ - Drama Queen (semi 19e)
2008: Simon Mathew - All Night Long (semi 3a, final 15e)
2009: Brinck - Believe Again (semi 8a, final 13e)
2010: Chanée & N'evergreen - In a moment like this (semi 5a, final 4a)
2011: A Friend in London - New tomorrow (semi 2a, final 5a)
Danmarks bästa placering:
Danmark är innehavare av eurovisionrekordet i klassen längst tid mellan två segrar. Den första kom 1963 då äkta paret Grethe & Jørgen Ingmann vann med Dansevise. Nästa seger kom först 37 år senare, år 2000 då Olsen Brothers återigen såg till att segern blev dansk med Fly on the Wings of Love.
Albaniens representant Rona Nishliu befinner sig just nu på promotionturné inför tävlandet i Baku. Som ett ytterligare led i marknadsförandet av henne bidrag Suus har nu också spelat in en helt ny version av låten. Där visar hon prov på det jag skrev om i hennes presentation häromveckan - att hon är en välrenommerad artist i jazzgenren både hemma i Albanien och i grannländerna.
Förutom att låten har arrangerats om har den också fått text på engelska där budskapet om tillvarons hopplöshet är intakt, men nu på ett språk som gör det begripligt även utanför Albanien. Jag gillar verkligen inlevelsen och svärtan i låten och undrar om det inte är en miss att inte ta med sig den här versionen till Baku istället:
Vi är inne i en rekordlång svit i Eurovision Song Contest - den som består i att de senaste sexton vinnarna alla kommer från olika länder. Utan att säga för mycket tippar jag att den sviten kortas ned i år - segern går till någon av de där sexton vinnarna. Samtidigt har hela nitton av årets deltagarländer aldrig fått kliva högst upp på prispallen, åtminstone inte under den flagg de tävlar nu. Tre av dem är tävlingens välrutinerade öriken. Trots enträgna försök har varken Malta, Island eller Cypern ännu tagit hem en seger - men jag gissar att fler än jag skulle tycka det vore trevligt att snart få åka till en final hos någon av dem.
Det cypriotiska tvbolaget CyBC bestämde sig tidigt, redan i augusti faktiskt, för att man ska skicka Ivi Adamou till Baku - vilket gjorde att man inför den här säsongen var allra först med att ha sin artist klar. Den sjuttonåriga Ivi är tills nu mest känd för sitt deltagande i den grekiska upplagan av X Factor, där hon slutade på en sjätte plats när hon deltog för två säsonger sedan, något som ledde till ett skivkontrakt och ett debutalbum som lyckades sälja guld. Hennes tävlingslåt valdes dock inte förrän i en direktsänd show i januari där en jury tillsammans med tittarna valde låt bland tre alternativ. Valet föll samstämmigt på La la love, skriven av svenskteamet Alex Papaconstantinou, Björn Djupström, Alexandra Zakka och Viktor Svensson.
Låten är en omedelbar, glad och dansant poplåt av den lättviktiga skolan med fördelen av att den inte låter helt olik musiken som återfinns på såväl topplistor som dansgolv runt om i Europa. I sin studioversion tillhör det här mina favoriter i år, men utgången i Baku känns svårtippad. Ivi har genomgående promotat sin låt genom att mima till den, vilket är en smula illavarslande. Vid de tillfällena har hon å andra sidan visat att hon har en hel del utstrålning och glimt i ögat. Med rätt styling, säker sång och ett fläskigt scennummer kan Ivi i den bästa av världar komma att framstå som en eurofierad Rihanna vilket kan räcka långt. Om sången inte skulle sitta och numret liknar det hon hade i den nationella finalen blir hon snarare en valpig Idol-aspirant vilket lär leda till ett tungt fall. Grundtipset är att hon fixar det här åtminstone hyggligt - och då blir det final.
Bidragets upphovsman: Alex Papaconstantinou, Björn Djupström, Alexandra Zakka och Viktor Svensson
Bidragets startnummer: Nummer 12 i semifinal I.
Bidragets text
Cyperns bästa placering:
Cypern har som bäst blivit femma i Eurovision Song Contest, och det vid tre tillfällen; 1982 med Anna Vissis Mono I Agapi, 1997 med Hara & Andreas Konstantinous Mana Mou och senast 2004 med Lisa AndreasStronger Every Minute.
Valentina Monetta - The Social Network Song (Oh Oh-Uh-Oh Oh)
1987 vanns Melodifestivalen av en höggravid Lotta Engberg med bara en poängs marginal till tvåan Högt över havet med Arja Saijonmaa. Låten, som från början var tänkt åt pojkbandet the Pinks, hette som ni säkert minns Fyra bugg och en Coca-cola. Vad alla kanske inte minns är att låten vållade tittarstorm då den ju åstadkom reklam i statstelevisionen! EBU blev ännu mer upprörda och tvingade Sverige att ändra texten då det finns en regel som säger att det inte är tillåtet med otillbörlig reklam för företag eller varumärken i tävlingen. Regeln har inte behövt tillämpas särskilt ofta, men 1987 såg den till att vi fick skämmas en smula i Bryssel över en låt med titeln Boogaloo (Dansa rock'n'rolla) - och i år blev det dags att ta till den igen sedan San Marino valt bidrag.
Det sanmarinesiska tvbolaget SMRTV utsåg i år internt Valentina Monetta till sin artist efter att en av bolagets representanter upptäckt henne vid ett framträdande på en nattklubb. Samtidigt meddelades att hon skulle tävla med en låt skriven av eurovisionlegendaren Ralph Siegel, kompositör med fantastiska 19 tidigare eurovisionbidrag på sitt samvete. När sedan låten Facebook, Uh, Oh, Oh presenterades orsakade den ett ramaskri - och uppmärksamhet som de tidigare bidragen från det lilla landet inte varit i närheten av. Menade de verkligen allvar? Det spekulerades till och med i om det här inte bara var ett PR-trick och att man tänkte presentera det riktiga bidraget sedan detta oundvikligen diskats. Men nej, när den angivna tidsfristen EBU gett för att byta ut låten eller ändra texten gått ut så presenterades samma låt ännu en gång - med ordet Facebook utbytt och ersatt med ytterligare uh-ohn.
Jag tycker det här är bedrövligt. Utgångspunkten verkar ha varit att utgå ifrån ett samtida fenomen för att nå billiga poäng - men utan att ha några som helst andra idéer till ett låtbygge. Istället har man krystat fram en pinsam klichégegga till text som bland annat lyckas framställa Faceb... förlåt, det sociala nätverket, som en syndig sexsajt. Jag tippar att Europa förenas i en gemensam sträckning efter skämskudden när stackars Valentina kliver upp på scenen i Baku - och att San Marino återigen hamnar låångt ner i resultatlistan, kanske till och med så långt ner man kan komma.
Bidragets upphovsmän: Ralph Siegel, Timothy Touchton och José Santana Rodriguez
Bidragets startnummer: Nummer 11 i semifinal I.
Bidragets text
San Marinos senaste bidrag:
2008: Miodio - Complice (semi 19e)
2011: Senit - Stand By (semi 16e)
San Marino bästa placering:
Det krävdes inte mycket av Senit förra året, hon behövde bara överträffa jumboplatsen hon fick vid debuten för att åstadkomma San Marinos nästa placering hittills. Det lyckades hon ju med, även om det inte blev med några stora marginaler - Stand by hamnade ju tre platser ovanför den första semins jumboplats.
Att skicka en tidigare eurovisionvinnare gör inte att man automatiskt glider på en räkmacka mot resultattavlans topp i Eurovision Song Contest. Åtskilliga länder har vi det här laget försökt - men bara en gång har det lett ända till en ny seger. Johnny Logan tog ju hem segern för Irland både 1980 med What's Another Year och sju år senare med Hold Me Now. I tävlingens forntid lyckades Lys Assia och Gigliola Cinquetti nästan ända fram, men de senaste årens försök har alla varit mindre lyckade. Vår egen Charlotte Perrellis artondeplats var ju en besvikelse liksom säkert Niamh Kavanaghs tjugotredjeplats var för irländarna för två år sedan. När Israel förra året skickade Dana International blev kraschlandningen ännu värre - hon stod på näsan redan i semifinalen där hon inte kom högre än på en femtondeplats.
Årets israeliska deltagande höll på att brinna inne helt. För tvekade man att delta av säkerhetsmässiga skäl eftersom tävlingen går av stapeln i ett muslimskt land med öppen gräns mot Iran - och när man väl bestämt sig fick den nationella uttagningen Kdam ställas in i sista stund sedan det anlitade produktionsbolaget dragit sig ur. Lösningen blev att tvbolaget IBA gjorde ett internt val av bidrag, ett val som föll på gruppen Izabo, ett band som spelat ihop under drygt två decennier utan att lyckas få det där stora genombrottet.
Deras tävlingsbidrag Time är ett udda möte mellan modern indie och 70-talets discoera - en felande länk någonstans på den inte alltför uppenbara linjen mellan hmm... Baccara och Blur? Vi bjuds på indiedisco med falsettsång, orientaliska stråkar och sång på både engelska som hebreiska i en låt jag tycker är riktigt charmig - åtminstone i det här sammanhanget. Jag tippar att Europa blir tillräckligt charmat för att israelerna snabbt ska kunna repa sig efter förra årets flopp och ta sig till final - där de slutar på en mer undanskymd plats.
Bidragets upphovsmän: Ran Shem-Tov och Shiri Hadar
Bidragets startnummer: Nummer 10 i semifinal I.
Bidragets text
Israels bästa placering:
Förutom Danas seger har Israel vunnit ytterligare två gånger - två år på raken 1978 och 1979 med Izhar Cohens och Alpha Betas A-ba-ni-bi respektive Milk and Honeys Hallelujah.
I maj 1998 åkte Jill Johnson till Birmingham för att representera Sverige i Eurovision Song Contest med balladen Kärleken är. Sedan dess har det gått fjorton långa år utan att Europa har fått chansen att njuta av ett bidrag på svenska i tävlingen. I år blir det äntligen ändring på det.
I Finland tyckte man att deras tidigare nationella uttagningsformat Euroviisut hade stagnerat och blivit allt mer urvattnat för varje år. Inför den här säsongen beslutade man sig för att lösa problemet på ett radikalt sätt - man skrotade det helt. Det ersattes av ett helt nytt koncept, Uuden musiikin kilpailu eller UMK i kortform, en talangtävling med den uttalade målsättningen att plocka fram det bästa av samtida finsk musik, musik som kan toppa de inhemska listorna. Tanken var nog så god, men jag tyckte att upplägget var svårt att greppa - och inte skapade väl startfältet särskilt många hits?
Desto tydligare var det att segern i finalen gick till finlandssvenska Pernilla Karlsson med balladen När jag blundar, skriven av hennes bror som en hyllning till deras mamma. I den avgörande superfinalen kammade hon nämligen hem förkrossande 53% av de inkomna rösterna! Inte dåligt för en låt på ett språk som bara talas av 6% av befolkningen - och en artist som hellre kallar sig handbollsspelare och säger sig mest ha skickat in låten på skoj. När jag blundar skulle säkert kunna få vilken mamma som helst att smälta, men jag behövde en stund på mig innan den började växa. Det lovar inte väl för en låt som kommer att behöva göra snabbt intryck, särskilt som de flesta röstande mammor inte kommer att förstå texten. Pernilla sjunger säkert och med känsla men jag är rädd att det inte kommer att räcka särskilt långt i Baku - låten är inte tillräckligt stark om man inte har texten med sig. Jag tror inte på final.
Bidragets upphovsman: Jonas Karlsson
Bidragets startnummer: Nummer 9 i semifinal I.
Bidragets text.
Finlands fem senaste bidrag:
2007: Hanna Pakarinen - Leave me alone (final 17e)
2008: Teräsbetoni - Missä Miehet Ratsastaa (semi 8a, final 22a)
2009: Waldo's People - Lose control (semi 12a, final 25a)
2010: Kuunkuiskaajat - Työlki ellää (semi 11a)
2011: Paradise Oskar - Da Da Dam (semi 3a, final 21a)
Finlands bästa placering:
Först kom ingenting. Sedan kom ingenting. Sedan kom så latexmonsterna i Lordi och sopade mattan med motståndet i Aten 2006 med Hard Rock Hallelujah- och gav Finland en efterlängtad första seger.
Idag bekräftar SVT det som Gina Dirawi skvallrade om i gårkvällens premiär av Inför Eurovision Song Contest; att hon kommer att kommentera Eurovision Song Contest för de svenska tvtittarna tillsammans med Edward af Sillén.
Edward får alltså förtroendet för fjärde året på raken medan Gina följer upp succén som programledare för Melodifestivalen genom att åka med till Baku och, som hon uttrycker det, kackla om alla bidragen.
Jag tycker det här låter strålande! Edward har i mina öron varit fantastisk i den rollen under de senaste åren då han kombinerat ett stort kunnande med både bitsk och intelligent humor och att Gina gör honom sällskap känns helt rätt efter genombrottet i Melodifestivalen - även om detta är en ny roll med andra krav.
I SVTs artikel berättar Edward att han kritiserats för att inte vara neutral vilket han bemöter med att han inte tycker att neutralitet är nödvändigt så länge det som sägs bottnar i respekt. Jag tycker att Edwards stora styrka som kommentator är just att klara balansgången att vara vasst humoristisk samtidigt som kärleken och intresset för tävlingen så tydligt lyser igenom. Jag föredrar definitivt det före ett torrt referat - och jag är helt säker på att publiken hemma i sofforna tycker väldigt mycket på egen hand alldeles oavsett.
De båda grannländerna Belgien och Nederländerna har haft märkligt svårt att träffa rätt när de försökt blidka Europas musikaliska smak i Eurovision Song Contest under det senaste decenniet. Ofta är de till och med så vilse i sina val av bidrag att det börjar bli svårt att se dem som något annat än tävlingens blinda schlagerhöns. Om vi lägger ihop de båda ländernas försök de senaste sju åren så är facit en ynka finalplats. Då slog det å andra sidan till rejält när Belgiens Tom Dice först vann sin semifinal och sedan blev sexa i finalen med sin Me and my guitar för två år sedan. Tanken att det är den framgången de försöker upprepa i år utan att komma ihåg receptet ligger inte alltför långt borta.
Det flamländska tvbolaget VRT tillkännagav redan i november att de den här gången satsar på att skicka ut den 17-åriga Iris i Europa. Iris, som egentligen heter Laura van den Bruel, är ett relativt oskrivet kort på artisthimlen med bara en mindre singelhit på meritlistan. Efter att hon valts ut fick hon sedan testa låtar innan tvbolaget fastnade för två alternativ. Dessa fick tvpubliken välja mellan i en tvsänd show under namnet Eurosong 2012: Een song voor Iris. Valet stod mellan två ballader, Safety net och Would you. Då den förra innehöll en smula nerv valde belgarna att rösta fram det mer menlösa alternativet till seger. Ja, jag raljerar en smula, men det är inte utan att man blir mer än en aning frustrerad över att belgarna ännu en gång väljer fel.
Would you består ju ganska exakt av alla de beståndsdelar som skapar de riktigt stora eurovisionflopparna. Vi har den orutinerade och inte helt säkra sångerskan och framförallt en platt låt helt i avsaknad av vassa kanter - som med lite god vilja kan beskrivas som trevlig. Ett livsfarligt omdöme i den här tävlingen, för ingen röstar på de där trevliga låtarna. Det är de som hamnar sist. Oddsen må säga något annat, men jag tippar att belgarna sitter på den första semifinalens jumbo i år.
Bidragets upphovsmän: Nina Sampermans, Jean Bosco Safari och Walter Mannaerts
Bidragets startnummer: Nummer 8 i semifinal I.
Bidragets text.
Belgiens fem senaste bidrag:
2007: The Krazy Mess Groovers - LovePower (semi 26a)
2008: Ishtar - O julissi (semi 17e)
2009: Copycat - Copycat (semi 17e)
2010: Tom Dice - Me and my guitar (semi 1a, final 6a)
2011: Witloof Bay - With love baby (semi 11a)
Belgiens bästa placering:
Trots troget deltagande i Eurovision Song Contest sedan starten har det bara blivit en enda vinst, men J'aime la vie med Sandra Kim från 1986 har å andra sidan blivit en av de riktigt stora eurovisionklassikerna.
Säsongens första Inför Eurovision Song Contest sändes ikväll - vi har fått möta den nya panelen och hört hur de bedömde de nio första låtarna i den första semifinalen.
Thomas Lundin, Gina Dirawi, Måns Zelmerlöw, Lena Philipsson och Lisette Pagler skötte sig riktigt bra ur underhållningssynpunkt. De var inte särskilt överens och de spred sina betyg rätt vilt bland de nio vilket förmodligen gör att de flesta där hemma i tvsofforna hittade något att låta sig provoceras av - och då är ju allt precis som det ska och man kan ha överseende med små faktafel och ett eller annat taskigt motiverat betyg.
Själv har jag till exempel svårt att se någon som helst storhet i Montenegros bidrag och fnissar förtjust över övertron till den finska balladen, medan jag nästan tyckte synd om lettiska Anmary som sågades så pass hårt. Här är panelens alla betyg:
Schweiz har börjat göra till en vana att vara först av alla ur Eurovision Song Contests startblock. Precis som ifjol var de nämligen först av alla att bli helt klara med sitt bidrag den här säsongen - finalen av deras nationella uttagning Die grosse Entscheidungsshow gick ju av stapeln redan den 10 december.
Finalfältet rymde eurovisionglans från fornstora dagar i form av den allra första eurovisionvinnaren Lys Assia, nu 87 år gammal tävlande med Ralph Siegel-balladen C'était ma vie. Den föll inte de röstande tvtittarna på läppen utan hon fick nöja sig med en åttondeplats. Segern gick istället med knapp marginal till den relativt omeriterade brödraduon Sinplus bestående av 29-årige gitarristen Gabriel Broggini och den fem år yngre brodern Ivan som står för sången.
Om det rumänska bidraget som jag recenserade nyss är en låt jag inte gillar men tror kommer att gå bra så är det precis tvärtom med schweizarnas Unbreakable. Den raka poplåten med ett sound inte helt fjärran the Killers, om än i fattigmansversion, ligger inte långt ifrån vad jag lyssnar på och uppskattar i världen utanför eurovisionbubblan - och trillar därmed rakt ner i min påse. Även om jag hade önskat en vassare produktion och lite mindre kackig engelska. Jag tror dock att låten är alltför rak och alltför mainstream för att funka i eurovision och därmed kommer att lida drunkningsdöden i Baku bland konkurrenter som tagit ut kurvorna lite hårdare. Jag är rädd att det inte blir någon final för Schweiz i år.
Bidragets upphovsmän: Gabriel Broggini och Ivan Broggini
Bidragets startnummer: Nummer 7 i semifinal I.
Bidragets text.
Schweiz bästa placering:
Schweiz fick en flygande start i Eurovision Song Contest då Lys Assia som ju gjorde comeback i den nationella uttagningen i år vann den allra första upplagan 1956 med Refrain. Efter det har det dock bara blivit ytterligare en seger för Schweiz. Det var dock inte vem som helst som vann den gången, utan den blivande världsartisten Céline Dion - låten hette Ne partez pas sans moi och året var 1988.
Tvillingarna John och Edward Grimes i Jedward representerar ju Irland i Eurovision Song Contest även i år och nu har de också färdigställt videon till årets bidrag, svensklåten Waterline.
Jag gillade verkligen duon och deras Lipstick förra året. Det kändes nytt, fräscht och lagom galet medan årets återtåg känns som... mer av samma - fast med en mer mainstream låt. Samma känsla får jag inför videon; det är förra årets nyheter med skillnaden att killarna inte alltid har håret på ända:
Idag har det azeriska tvbolaget Ictimai avslöjat vilka som får äran att leda Eurovision Song Contest i Baku i maj!
Ett av de tre namnen kräver ingen större presentation; Eldar var ju den ena halvan av förra årets segerduo Ell & Nikki - som nu ett år efter segern med Running scared istället får prova på rollen som programledare.
Hans två kvinnliga kollegor Nargiz och Leyla har vi eurovisionnördar redan mött vid två tillfällen; då de höll i semifinallottningen respektive startnummerlottningen tidigare i år.
Nargiz började jobba med tv redan som student i tonåren och flyttade sedan till USA för att studera juridik. Där hann hon prova på en kort karriär som modell innan studierna var klara för att sedan efter avslutade studier arbeta som jurist i USA och Ryssland.
Leyla är utbildad musiker men arbetar som tvpresentatör i den azeriska statstelevisionen, Ictimai, där hon arbetat sedan den grundades 2005.
För er som ännu inte stött på den efternamnslösa trion har Ictimai producerat en liten presentationsvideo:
Med ett fortsatt användande av semifinalsystemet blir länderna med långa snygga sviter av finalplatser allt färre för varje år. Vi i Sverige förlorade ju vår häromåret och ifjol tappade Turkiet sin sexton år långa svit. Den längsta sviten har nu Ryssland med tolv finaler på raken, följt av Bosnien och Grekland med elva var - och sedan Rumänien som nu är uppe i tio raka.
Finalen av årets rumänska uttagning Selecţia Naţională togs hem av gruppen Mandinga och låten Zaleilah med stor hjälp av att den var tvtittarnas favorit. Juryn föredrog låten Şun-ta med Electric Fence, men utan tillräckligt stöd från tittarna räckte det inte för seger - Mandinga var ju juryns tvåa.
Sjumannabandet Mandinga har ett helt decennium och fyra album på nacken nu - och en alldeles egen plats i det rumänska musikutbudet. Gruppen består nämligen av både rumänska och kubanska musiker och de beskriver att deras musik uppstår i mötet mellan ländernas respektive musikaliska kulturer - vilket hörs i deras eurovisionlåt som i mina öron låter kontinentalt latinsk sommar. Titeln Zaleilah är namnet på en dans som gruppen ivrigt försöker lansera inför tävlandet i Baku - och är du sugen på att lära dig den kan du kolla in här. Det kan komma att behövas, för det här luktar sommarhit.
För min del handlar det dessvärre om den där irriterande sortens sommarhit som man helst viftar bort som en envis fluga. Visst svänger det, visst hör jag att det här är en hit och givetvis blir det final i Baku, men nae, det här står jag på sin höjd ut med en klubbkväll på medelhavssemestern.
Bidragets upphovsmän: Costi Ionita, Elena Ionescu och Dihigo Omar Secada
Bidragets startnummer: Nummer 6 i semifinal I.
Bidragets text.
Rumäniens bästa placering:
Rumänien har så här långt ingen seger men väl två bronsplatser på meritlistan; den ena nådde ju Paula Seling & Ovi förra två år sedan med Playing with fire, medan Luminita Anghel & Sistem nådde sin 2005 med Let Me Try.
Medan de flesta av oss lekte med våra julklappar i mellandagarna så firade albanerna femtioårsjubileum för sin musikfestival Festivali i Këngës, tävlingen som sedan landets eurovisiondebut för åtta år sedan också fungerar som deras uttagning till Eurovision Song Contest. För att fira de där femtio åren så ägnades en hel dag av festivalen åt gästspel av tidigare vinnare, däribland nära nog samtliga tidigare albanska eurovisiontävlande - allt innan det var dags att utse årets bidrag.
Albanien hör till en minoritet i eurovisionsammanhang i det avseendet att tvtittarna inte har någon del i att välja landets bidrag, det valet ligger helt i händerna på en jury vilket har lett till en hel del debatt i lokal media inför de senaste upplagorna av tävlingen. Den här gången gick dock folkopinionen helt i linje med valet som juryn gjorde. Fem av de sju jurymedlemmarna delade nämligen ut högsta poäng åt den populära sångerskan Rona Nishliu och den känsloladdade balladen Suus.
Kosovofödda Rona slog igenom i den albanska upplagan av Idol, där hon blev femma, för åtta år sedan, och har sedan dess byggt sig en karriär som popstjärna både i Albanien och grannländerna Montenegro och Makedonien parallellt med att hon gjort sig ett namn på samma länders jazzscen.
Albanerna har inte gjort det lätt för sig i år. Suus är inte det minsta publikfriande, varken till sin musikaliska uppbyggnad eller till sitt tema som närmast kan beskrivas som ett rop av ångest över den hopplöshet de flesta av oss någon gång kan känna över tillvaron. Det är givetvis helt döfött som recept för en eurovisionvinnare, men Rona levererar sin låt med stor inlevelse och säkerhet och en röst som går utöver det mesta, vilket säkert kommer att göra tillräckligt stort intryck för att säkerställa ett gäng poäng i Baku - jag utesluter inte ens att de kan bli tillräckligt många för att det ska kunna bli en riktig skräll i slutändan, även om grundtipset är att Albanien får vara nöjda om man når final.
Bidragets upphovsmän: Florent Boshnjaku och Rona Nishliu
Bidragets startnummer: Nummer 5 i semifinal I.
Bidragets text.
Albaniens bästa placering:
Den sjundeplats som Albaniens allra första representant Anjeza Shahini nådde 2004 med The image of you är fortfarande oöverträffad.
Sedan semifinalerna introducerades 2004 har bara två länder, Grekland och Serbien, lyckats vinna fler än en semifinal medan tre länder lyckats med konststycket att bli sist två gånger. Schweiz intog jumboplatser 2004 och 2010, Tjeckien gjorde det 2007 och 2009 - medan Lettland gjorde det två år på raken 2009 och 2010. Inte lyckades de mycket bättre förra året heller då duon Musiqq landade bara två platser ifrån en tredje jumboplats på raken. Det är alltså en bedrövlig resultatrad årets lettiska bidrag har att försöka förbättra.
Jag var inte imponerad av nivån på låtarna i årets lettiska uttagning Eirodziesma och finalen höll dessutom på att sluta i resultatmässig katastrof då de lettiska tvtittarna gjorde vad de kunde för att ge segern till pajasbidraget Music thief med Mad Show Boys. Dessbättre räckte det inte då juryn var inne på en helt annan linje vilket ledde till att segern istället gick till Beautiful Song framförd av Anmary.
Anmary föddes, precis som texten säger, i ett avlägset 1980 under namnet Linda Amantova. Hon har en bred musikalisk bakgrund men hör till alla dem som nådde offentlighetens ljus via en tvsänd talangshow, i hennes fall Talantu Fabrika där hon blev tvåa för åtta år sedan. Hennes låt är en glad klackspark om drömmen att bli stjärna - och om den där sköna låten som alla kan och vill sjunga med i. Anmary levererar dessutom med precis rätt glimt i ögat för att komma undan med en banal bagatell. Sedan låten vann på hemmaplan har den arrangerats om och texten har justerats från fullständig rappakalja till begriplig engelska med resultat att letterna nu sitter på en riktigt smarrig bit eurovisionost. Jag ser den gärna i final men tippar att letterna får nöja sig med att de lyckas något bättre än de senaste tre åren.
Bidragets upphovsmän: Ivars Makstnieks och Rolands Ūdris
Bidragets startnummer: Nummer 4 i semifinal I.
Bidragets text.
Lettlands fem senaste bidrag:
2007: Bonaparti.lv - Questa Notte (semi 5a, final 16e)
2008: Pirates of the Sea - Wolves of the Sea (semi 6a, final 12a)
2009: Intars Busulis - Probka (semi 19e)
2010: Aisha - What for? (semi 17e)
2011: Musiqq - Angel in disguise (semi 17e)
Lettlands bästa placering:
Den lettiska resultatraden har inte alltid sett lika miserabel ut som den gör nu. De inledde sin eurovisionkarriär med att bli trea år 2000 för att sedan ta alla på sängen genom att vinna på tredje försöket 2002 med Marie N och hennes I wanna.
Nu på måndag är det premiär för årets upplaga av SVTs traditionella Inför Eurovision Song Contest-program, där årets bidrag bedöms av en panel under ledning av Christer Björkman.
Panelen har precis som förra året storstädats och kvar från förra året finns bara den ständige Thomas Lundin. Övriga medlemmar i panelen den här gången är Gina Dirawi, Måns Zelmerlöw, Lena Philipsson och Lisette Pagler, namn som får mig att se fram emot premiären med viss förväntan.
Det är SVT1 du ska välja när du bänkar dig i tvsoffan kl 21.00 under måndagarna framöver - och som en liten teaser innan det hunnit bli måndag kollar vi SVTs trailer för programmet:
De flesta nationella eurovisionuttagningar utspelar sig inte oväntat i antingen en tvstudio eller en evenemangsarena - men det finns undantag i form av mer udda arenor. I år bestämde sig det grekiska tvbolaget ERT för just en sådan då de beslutade sig för att låta sin final gå av stapeln i ett shoppingcenter i Athen.
Där gjorde fyra bidrag upp om juryns och tvtittarnas gunst och när vinnaren skulle avslöjas genom att denna dök upp på scenen via shoppingcentrets hiss visade det sig att grekerna hängt på det här årets enda riktigt tydliga trend i sitt val av eurovisionbidrag - den att välja en låt med svenska upphovsmän. Vi får ju hela tio bidrag, en hel mellofinal, med blågula förtecken ifrån scenen i Baku i maj!
Segern gick ju till den 22-åriga cypriotiskan Eleftheria Eleftheriou, känd i Grekland för sitt deltagande i X Factor och med tidigare försök att vinna såväl den cypriotiska som den grekiska eurovisionuttagningen på meritlistan. Låten är skriven av Dimitri Stassos, Mikaela Stenström och Dajana Lööf - och dessutom mixad av Peter Boström som därmed blir trippelt representerad i Baku. Aphrodisiac är ett stycke lättrallad och lagom charterstygg medelhavspop med rumpskak av en sort vi hört förut, i till exempel just eurovisionbidrag från Grekland. Intet nytt under solen alltså, men även om konceptet känns en smula trött är jag ganska övertygad om att Europa liksom jag är berett att dansa med ett varv till - och kanske till och med ge grekerna sin nionde raka placering på topp tio.
Bidragets startnummer: Nummer 3 i semifinal I.
Bidragets upphovsmän: Dimitri Stassos, Mikaela Stenström och Dajana Lööf
Bidragets text.
Greklands fem senaste bidrag:
2007: Sarbel - Yassou Maria (final 7a)
2008: Kalomira - Secret Combination (semi 1a, final 3a)
2009: Sakis Rouvas - This Is Our Night (semi 4a, final 7a)
2010: Giorgos Alkaios & Friends - Opa (semi 2a, final 8a)
2011: Loucas Yiorkas feat. Stereo Mike - Watch my dance (semi 1a, final 7a)
Greklands bästa placering:
En enda vinst har det blivit, med svenskgrekiska Helena Paparizou och My Number One för sju år sedan.
Vilket av de fem nordiska länderna har varit mest framgångsrikt i Eurovision Song Contest under de senaste fem åren? Nja, faktum är att alla fem duktigt har varvat högt och lågt - och att svaret beror på vilken måttstock man använder. Norge är ju ensamt om en seger under perioden, men både Island och Sverige har vars en pallplats - medan Danmark och Norge kan stoltsera med två topp tioplaceringar vardera. Norge är tack vare Alexander Rybak det land som höstat in flest finalpoäng - men å andra sidan har alla länder utom just Norge varit i final fyra gånger av fem. Kollar vi på sviter av finalplatser så är både Danmark och Island nu uppe i fyra på raken - och jag tippar att islänningarna kan lägga en femte till raden i år.
Finalen i årets upplaga av den isländska uttagningen Söngvakeppni Sjónvarpsins var en svårtippad historia med trevlig utgång - trots att det inte blev min favorit Hugarró med Magni Ásgeirsson som drog det längsta strået. Den avgörande duellen vanns nämligen av duon Gréta Salome och Jónsi med Mundu eftir mér efter att ha varit juryns favorit och teleröstarnas andrahandsval - i kamp mot den rätt vedervärdiga boybandhybriden Stattu upp med Blár Ópal.
Vinnarlåten, som skrivits av Gréta själv, försågs i vanlig isländsk ordning med engelsk text och åker därför till Baku med titeln Never forget. Årets isländska bidrag är ett pampigt stycke eurovisiondrama med tydlig etnisk färg på temat förbjuden kärlek, enligt Gréta inspirerad av en femhundra år gammal kärlekshistoria - och det är någonstans just där som jag faller pladask. Att lyssna på Never forget är som att kastas rakt in i en isländsk saga - och lyckas duon ta med sig den känslan till scenen i Baku är jag övertygad om att Europa, och i synnerhet tävlingens jury, känner samma sak. Finalplatsen känns trots ett taskigt startnummer gjuten och hur bra slutplaceringen blir tror jag beror just på hur man tänker illustrera temat på scenen.
Bidragets upphovsman: Gréta Salóme
Bidragets startnummer: Nummer 2 i semifinal I.
Bidragets text
Islands fem senaste bidrag:
2007: Eiríkur Hauksson - Valentine Lost (semi 13e)
2008: Euroband - This Is My Life (semi 8a, final 14e)
2009: Yohanna - Is It True (semi 1a, final 2a)
2010: Hera Björk - Je ne sais quoi (semi 3a, final 19e)
2011: Sjonni's Friends - Coming Home (semi 4a, final 20e)
Islands bästa placering:
Island har hittills aldrig vunnit, men blivit tvåa två gånger - för tre år sedan med Yohannas Is It True och 1999 då Selma blev tvåa bakom Charlotte Nilsson med All out of luck.
Att vara först på plan i Eurovision Song Contest må i viss mån vara en ära, men resultatmässigt är det statistiskt sett en nitlott att vara bidraget som inleder tävlingen. I Düsseldorf förra året var det till exempel polska Magdalena Tul som öppnade tävlingen med sin Jestem - vilket resulterade i Polens första jumboplats sedan de började tävla.
Tänk dig då frustrationen i ett land som hittills aldrig lyckats nå final när de för tredje(!) gången på raken lottas till startnummer ett i den första semifinalen! Det var just vad som hände Montenegro när de i år bestämde sig för comeback i tävlingen efter två års frånvaro. De drog sig ur tävlingen just på grund av bristen på framgångar i tävlingen med Andrea Demirovics bommande av finalen med en enda poäng som droppen som fick förlorarbägaren att rinna över. Inför årets säsong bestämde man sig dock för att göra ett nytt försök att linda den europeiska publik runt lillfingret. Jag är tveksam till att det går vägen.
Tvbolaget RTCG bestämde sig för att internt utse artist och valet föll på Antonije Pušic, mer känd under sitt alias Rambo Amadeus, en udda figur som gjort sig känd i länderna i det forna Jugoslavien för sina satiriska texter om människans natur och lokal politik. Hans tävlingslåt Euro Neuro följer den linjen med en text som kritiserar och förlöjligar det nuvarande politiska läget i Europa, ett tilltag som borde ha föranlett en knäpp på näsan från EBU då politiska budskap enligt regelverket inte är tillåtna i tävlingen - men då de valde att se genom fingrarna får han i stället knäppen av mig. Även om man bortser från budskapet finns nämligen precis ingenting som tilltalar mig i Rambos udda pratsång till en basgång. Tack vare sin fanbas på Balkan lär han inte hamna sist - men det blir ingen final för Montenegro i år heller.
Bidragets upphovsman: Rambo Amadeus
Bidragets startnummer: Nummer 1 i semifinal I.
Bidragets text.
Montenegros bästa placering:
Montenegro har hittills aldrig nått final under egen flagg, men på det senaste försöket var Andrea Demirovic bara en ynka poäng ifrån att nå dit med Ralph Siegels Just get out of my life. Räknar vi in bidrag med montenegrinskt ursprung för Jugoslavien och Serbien-Montenegro så är den högsta placeringen den fjärdeplats som Danijel nådde med Dzuli 1983.
Värdlandets bidrag When the music dies med Sabina Babayeva har släppts i två helt nya versioner. I den ena har den engelska texten bytts ut mot text på Sabinas eget språk med titeln Gəl (Kom tillbaka) medan den andra är en akustisk version där Sabina endast ackompanjeras av två akustiska gitarrer.
Jag gillar verkligen den akustiska versionen som sätter låten i ett annat ljus! Nu fattas bara på den svenska versionen, låten är ju skriven av blågula teamet Anders Bagge, Sandra Bjurman, Stefan Örn och Johan Kronlund. Vi väntar spänt!
Det nedtonade svenska framträdandet i Baku kommer att överträffas i sparsmaksamhet av årets bosniska bidrag Korake ti znam med MayaSar. Hon kommer nämligen att framföra sin ballad helt ensam på scenen vid sin flygel, helt utan hjälp av specialeffekter eller körsång.
En försmak av hur det kan komma att se ut får vi i videon till den engelska versionen av hennes bidrag, nu med titeln The steps I know. Det kommer säkert att bli effektfullt i Baku - men det är samtidigt uppenbart att hon gör klokt i att hålla fast vid den bosniska originalversionen när det är dags att tävla i Europa. Hennes engelska lämnar en del att önska:
Mera officiell video! Nästa i raden av bidrag att få en officiell video är det bulgariska, Love Unlimited med Sofi Marinova. I videon möter vi en nedtonad Sofi, som annars gjord sig känd för starka färger och överdåd i bling. Istället låter hon låtens tema kärlek utan gränser ta plats i form av flera scener som illustrerar hur kärlek kan se ut; mellan ett älskande par, i en familj, vänner emellan - och mellan människa och djur. Här är videon till Love Unlimited:
Eftersom förinspelad körsång inte är tillåten i Eurovision Song Contet kommer Loreen att få ytterligare sällskap på scenen i Baku när hon gör sin Euphoria. Förutom dansaren Ausben Jordan kommer körsångerskorna Johanna Beijbom, Britta Bergström och Monica Starck att finnas på plats på scenen för att förstärka sången.
I motsats till i Melodifestivalen finns ingen möjlighet att gömma undan körsångerskorna på scenen i Baku, vilket teamet bakom Loreen inte är helt nöjda med. Enligt Christer Björkman passar de inte in i numret där man i stället vill skapa en egen liten värld där det bara finns plats för Loreen. Istället blir målsättningen att körsångerskorna ska synas så lite som möjligt på scenen medan allt fokus läggs på Loreen.
Jag är en smula kluven. Att gömma körsångerskorna är att osynliggöra deras insats, samtidigt är jag helt inne på linjen att en av de stora styrkorna med vårt bidrag är just det väldigt avskalade scennumret med Loreen i centrum i en dunkel liten värld. Jag är säker på att det här kommer att lösas snyggt, men jag ser fram emot att se hur man tar sig an problemet!
I väntan på att tävlandet i Baku ska komma närmare råder fortsatt nyhetstorka i Eurovisionland. Ett litet undantag är en alldeles färsk video till Nederländernas bidrag You and me med Joan Franka.
Någon har slitit av henne indianhövdingafjädrarna hon hade i den nationella finalen och kvar finns bara en enda när hon nu ser tillbaka och minns hur hon älskade sin treårige vän när hon själv var fem - nu till rörliga bilder av deras vänskap.
Jag har fortsatt svårt för den nederländska countrytrudelutten som känns alltför tillgjord och konstruerad för att beröra mig alls. Om en vecka drar jag igång den årliga stora presentationsrundan av årets bidrag - med betyg, analys, tips och annat nörderi. Missa inte! Här är videon till You and me:
